Avsnitt 78 av podden Framtidens Organisationer tar upp den seglivade myten att planering kan garantera kontroll över framtiden. Denna insikt är långt ifrån ny – redan för över 150 år sedan uttryckte en föregångsgestalt till dagens agila arbetssätt det så här:

Det taktiska resultatet av ett slag utgör grunden för nya strategiska beslut, eftersom seger eller nederlag i en strid förändrar situationen i en sådan grad att ingen mänsklig skarpsynthet kan förutse vad som händer bortom det första slaget. I denna mening bör man förstå Napoleons uttalande: “Jag har aldrig haft någon operationsplan.”

Därför sträcker sig ingen operationsplan med någon säkerhet bortom den första kontakten med fiendens huvudstyrka.

— Helmuth von Moltke (Über Strategie från 1871)

Det här avsnittet av podden Framtidens Organisationer passar mycket väl ihop med grundtankarna i Outcome-Based Agile Framework, eller OBAF – det utfallsbaserade agila ramverket. Det som diskuteras i avsnittet är i stora delar en kritisk granskning av planeringens roll i dagens organisationer, och den kritiken ligger helt i linje med det utfallsfokus som OBAF förespråkar.

En av de mest centrala iakttagelserna i samtalet är att planering i många organisationer har blivit ett självändamål. I stället för att användas som ett verktyg för att uppnå något, blir själva planeringen ett mått på professionalism eller seriositet. Det är inte ovanligt att planering bedöms utifrån hur omfattande eller snygg den är, snarare än utifrån om den faktiskt ledde till önskade resultat. Det här är något som det utfallsbaserade agila ramverket direkt adresserar. Enligt OBAF ska planering ses som en hypotes – en kvalificerad gissning om hur man tror att ett visst utfall kan uppnås. Men det är utfallet som är målet, inte planen i sig.

En annan viktig punkt i podden är att planeringshorisonten ofta sträcker sig långt bortom vad som är rimligt att överblicka. Det ges ett exempel från vardagen – att planera för ett byggprojekt i skärgården, där horisonten är konkret och begränsad till några veckor. I kontrast till det läggs det i många organisationer enorma resurser på årsplanering, trots att man vet att förutsättningarna kommer att förändras under tiden. Här stämmer podden helt överens med OBAFs grundsyn: att man bör planera i takt med sin förmåga att överblicka, och att man kontinuerligt behöver anpassa sig efter nya insikter och förändrade förhållanden.

Avsnittet lyfter också fram en annan nyckelfråga – nämligen att mycket av det arbete som faktiskt genomförs i en organisation aldrig fanns med i den ursprungliga planen. Det här visar tydligt hur otillförlitlig traditionell planering kan vara i komplexa miljöer. I stället för att låtsas som om planen var korrekt, behöver organisationer fokusera på lärande, anpassning och ständig förbättring – något som är centralt i det utfallsbaserade agila ramverket. OBAF bygger på att man arbetar mot konkreta utfall, men accepterar att vägen dit är osäker och måste formas stegvis.

En särskilt träffande del i podden handlar om kostnaden för planering. Det påpekas att det sällan görs någon ärlig kalkyl över vad det faktiskt kostar att samla hela organisationer för att ta fram detaljerade planer – planer som sedan ändå visar sig vara felaktiga eller inaktuella. Det handlar både om direkta kostnader i tid och pengar, men också om den frustration och tappade energi som följer. OBAF menar att all verksamhet, även planering, måste vägas mot sitt bidrag till det faktiska utfallet. Att lägga stora resurser på något som inte leder till värde är slöseri – oavsett hur tryggt eller genomarbetat det känns.

En annan insiktsfull reflektion i samtalet är den psykologiska funktionen som planering fyller. Många människor – särskilt i ledande positioner – använder planering som ett sätt att skapa trygghet. Det känns helt enkelt bättre att ha en plan, även om den inte stämmer med verkligheten. Men i en professionell organisation, som strävar efter att fatta kloka och datadrivna beslut, kan man inte nöja sig med att tillfredsställa ett behov av kontroll. Det måste finnas en koppling mellan det man gör och det utfall man vill åstadkomma. Det utfallsbaserade agila ramverket betonar just detta: att mod, öppenhet och ansvarstagande är viktigare än att hålla fast vid en på förhand bestämd plan.

Sammanfattningsvis är detta poddavsnitt ett starkt stöd för den typ av arbete och det tankesätt som Outcome-Based Agile Framework vill främja. Det ifrågasätter vedertagna arbetssätt, lyfter fram problemen med överdriven planering och betonar vikten av att fokusera på verkliga utfall, snarare än symbolhandlingar. För organisationer som vill arbeta mer agilt, mer lärande och mer effektorienterat är både podden och OBAF värdefulla vägvisare.

Vad är din erfarenhet?