AI förändrar arbetsmarknaden i grunden och ersätter både enkla och kvalificerade jobb. Detta gör det extra svårt för nyanlända och lågkvalificerade att få fäste. Den gamla modellen med arbetskraftsinvandring är förlegad, och politiska insatser hinner inte med AI-utvecklingen. Istället borde AI användas för att effektivisera samhället och minska beroendet av migration. Detta avsnitt är en essä eller ett debattinlägg i huvudsak skriven av mig, men i vanlig ordning förbättrad av AI.

Länkar:

• https://www.axios.com/2025/05/28/ai-jobs-white-collar-unemployment-anthropic
• https://www.svt.se/nyheter/tusentals-valutbildade-flyr-till-sverige
• Music by Karl Casey @ White Bat Audio

Framtidens arbetsmarknad

Det har pratats mycket om AI, om möjligheter, hot, framtidens jobb och omställningspolitik. Men mitt i all både teknikoptimism och regleringsiver glöms en central sanning bort: AI-omställningen kommer inte vara möjlig för alla. Inte på riktigt. Och allra svårast blir det för dem som redan idag står längst från det vi kanske kan kalla “framtidens arbetsmarknad”.

När vi pratar om AI handlar det inte främst om att ersätta fabriksarbetare eller kassapersonal. Det handlar om att helt förändra, eller eliminera, avancerade kunskapsyrken: analytiker, jurister, kommunikatörer, forskare, designers. Jobb som bygger på lång utbildning, västerländsk arbetskultur och kognitiv rörlighet.

Och här kommer problemet: den typen av yrken kräver inte bara papper på utbildning eller lång arbetslivserfarenhet. De kräver också något mycket svårare att definiera – men desto mer avgörande: en viss typ av tänkande. En självklarhet i svensk och västerländsk arbetskultur – självständighet, initiativ, låga maktdistanser, abstrakt problemlösning, ansvarstagande utan detaljstyrning. Sådant som är kulturellt inlärt, inte bara teoretiskt förklarat. Inget man lär sig i en arbetsmarkandspolitisk åtgärd eller ens efter ett par års universitetsstudier.

För många som vuxit upp i andra samhällsformer – mer auktoritära, mer hierarkiska, mer kollektiva – är det här en barriär som ingen snabbkurs eller arbetsmarkandspolitisk åtgärd kan lösa. Det handlar inte om vilja. Det handlar om strukturell och kulturell förankring. Och för den som inte har den, kommer AI-omställningen inte innebära ett nytt kapitel – utan slutet på vägen in.

Absolut, det finns stödjobb, extratjänster och olika omskolningsinsatser. Men dessa leder inte till de roller som nu försvinner. Det är inte så att en jurist ersatt av AI omskolar sig till en AI-specialist eller utvecklare av juridiska AI-tjänster på något år när det redan finns ett överflöd av utvecklare med ett decennium av yrkeslivserfarenhet med den kompetensen. Det är inte så att en person utan utbildning eller djup språklig förankring plötsligt växlar om till dataanalytiker. Vi måste sluta låtsas att alla jobb är tillgängliga för alla.

Detta är inte längre teori eller en dystopisk framtidsvision — det händer redan. I en intervju med Axios varnar Dario Amodei, vd för AI-företaget Anthropic som utvecklat AI-modellen Claude, att hälften av alla enklare kontorsjobb kommer att försvinna inom fem år.

“Ekonomin växer med 10 procent, men 20 procent av människor har inget jobb.”

Amodei bekräftar det vi redan ser konturerna av: även instegsjobben håller på att försvinna. De roller som tidigare varit dörröppnare för nyanlända och lågkvalificerade är lika hotade som de akademiska. Och det händer snabbt. Vi borde kanske sluta prata om insatser och börja tala om verklighetens gränser.

Mitt i denna omställning finns en enorm möjlighet inom verklighetens gränser, om vi vågar ta den. Med rätt politik skulle vi kunna använda AI som hävstång för att återindustrialisera vårt land — inte med billig arbetskraft, utan med effektiv teknologi. Vi skulle kunna helt bli kvitt beroendet av migration, minska byråkratin, öka produktiviteten och lyfta löner.

Den ny-, social- och vänsterliberala idén om att importera lågkvalificerad arbetskraft för att hantera de jobb svenskarna inte vill ha, är snart passé. Vi behöver inte längre arbetskraftsinvandring för att hålla igång vår ekonomi. AI tar redan över många av de jobb som traditionellt använts som argument för att, citat “importera arbetskraft”. När språkmodeller blir fysikmodeller som kombineras med industrirobotik och automatiserade produktionskedjor, finns det inget rationellt behov kvar av att fylla vår arbetsmarknad med människor som inte har realistiska möjligheter att klara sig där. Att migrera till Sverige för att leva på bidrag hela sitt liv kommer — om det inte redan är det — att vara mentalt förtvinande och ovärdigt jämfört med att istället göra skillnad i världsdelar som saknar våra AI-möjligheter. Den som öppnar sina hjärtan framåt kommer att släcka de hjärtan vi lockar hit som i sin tur kommer släcka fler i sin nya omgivning genom att försätta allihop i ett mycket värre utanförskap än vad som redan har skapats. Vi kommer att blicka tillbaka till tiden vi lever i nu som en utopi.

Istället för att raskt innovera fram mot det ofrånkomliga så väljer vi att försöka reglera sönder AI. Vi fokuserar på hypoteser om att tekniken hotar mänskligheten, när det största hotet just nu är att vi inte vågar använda den. Vi prioriterar moralpanik och regleringsiver framför verklighetsförankrad utvecklingspolitik.

Vi måste tala klarspråk. AI-omställningen är inte en fråga om utbildning – det är en fråga om strukturell anpassningsförmåga. Det kommer aldrig finnas något åtgärdsprogram som i volym, precision eller tempo kan matcha vad den fria marknaden skapar – eller raserar, speciellt inte när den idag och framåt är augmenterad av AI.

Det finns ingen reform, ingen satnings, inget omställningspaket som kan förändra den grundläggande logiken i vad AI gör med vår arbetsmarknad. För vissa innebär AI en katalysator för innovation. För andra — ett tyst, långsamt utträde ur arbetslivet.

Att fortsätta massimportera människor till en arbetsmarknad där AI redan tagit deras jobb är inte bara ohållbart. Det är grymt. Både mot dem vi tar hit, mot de länder de migrerar ifrån och mot det land de förväntas bygga vidare på.